"This can't be happening to me"
Jag vägrar att säga att jag är naiv. Det kan man omöjligt vara när man har levt en hel livstid på bara 24 år. Däremot är jag är jag hoppfull.
Hoppas och tror väldigt gärna att det finns någonting gott i oss alla. Hoppas och tror att folk är precis som dom är. Hoppas och tror att dom faktiskt menar det dom säger. För att jag SJÄLV är sådan.
Men ack så fel jag hade.
För oavsett hur många gånger man har blivit lurad förr så finns det fortfarande en liten röst inom en som säger; "Tappa inte hoppet. Fortsätt att tro! För det finns ärlighet någonstans därute."
Den rösten har tystnat nu.
Och det gör fortfarande ont. MEN, jag väntar ut det. Ingenting varar för evigt. "Det har jag lärt mig nu".
Jag vill heller inte säga att "aldrig mer ska jag.." men jag tänker bara inte bry mig längre. Jag har gjort det här så många gånger att jag tappat räkningen för länge sedan. Det räcker nu.
Jag är utsliten.
Utbränd.
Åderlåten.
Uppäten.
Behöver fylla på det som tagits ifrån mig.
Jag är så jävla arg också!
Fy fan i helvete vad arg jag blir!
Varför duger jag aldrig? Vad är det jag saknar?
Vad ska jag..hur ska jag göra? Hur ska jag vara då för helvete?! Visa mig då om du nu är så jävla medveten!! VISA MIG!!
För jag vet inte vad jag gör! Jag har ingen aning om hur DU menar och hur DU vill ha det!!
Jag har inte ens en jävla aning om vem fan du är! Du ljuger ju bara. Luras och ljuger.
Hittar på.
Skyller ifrån dig.
Bryr dig inte. Bryr dig inte ett SKIT!!
MEN GÅ DÅ! STICK!
Jag önskar att jag aldrig träffade dig.
Hej jävla då.
Hoppas och tror väldigt gärna att det finns någonting gott i oss alla. Hoppas och tror att folk är precis som dom är. Hoppas och tror att dom faktiskt menar det dom säger. För att jag SJÄLV är sådan.
Men ack så fel jag hade.
För oavsett hur många gånger man har blivit lurad förr så finns det fortfarande en liten röst inom en som säger; "Tappa inte hoppet. Fortsätt att tro! För det finns ärlighet någonstans därute."
Den rösten har tystnat nu.
Och det gör fortfarande ont. MEN, jag väntar ut det. Ingenting varar för evigt. "Det har jag lärt mig nu".
Jag vill heller inte säga att "aldrig mer ska jag.." men jag tänker bara inte bry mig längre. Jag har gjort det här så många gånger att jag tappat räkningen för länge sedan. Det räcker nu.
Jag är utsliten.
Utbränd.
Åderlåten.
Uppäten.
Behöver fylla på det som tagits ifrån mig.
Jag är så jävla arg också!
Fy fan i helvete vad arg jag blir!
Varför duger jag aldrig? Vad är det jag saknar?
Vad ska jag..hur ska jag göra? Hur ska jag vara då för helvete?! Visa mig då om du nu är så jävla medveten!! VISA MIG!!
För jag vet inte vad jag gör! Jag har ingen aning om hur DU menar och hur DU vill ha det!!
Jag har inte ens en jävla aning om vem fan du är! Du ljuger ju bara. Luras och ljuger.
Hittar på.
Skyller ifrån dig.
Bryr dig inte. Bryr dig inte ett SKIT!!
MEN GÅ DÅ! STICK!
Jag önskar att jag aldrig träffade dig.
Hej jävla då.
I wish you could see your self through my eyes
Bla bla hit och dit. Du, jag, dom och vi.
"Jag skiter i det. Orkar inte. Vill att allting bara ska vara. Vara enkelt. Saker ska bara flyta på. Inte krångligare än så."
Allting ÄR redan. Men ingenting kommer någonsin att vara enkelt i en evighet.
Inga framgångar utan motgångar.
Ingen visdom utan misstag.
Ingenting kan vara nytt om det inte finns någonting gammalt.
Jag har inte valt det här. Och jag har definitivt inte valt att andra ska bli utsatta för det heller. Det sista jag egentligen vill är att dom som glatt struttar runt omkring mig ska snubbla i mina skarpa kurvor.
Jag borde uppenbarligen gå runt med en stor skylt hängandes runt mina axlar där det med stor text står:
"VARNING! OLYCKSDRABBAD KURVA"
Jag säger som Cecilia, "I am sorry, I'm sorry for who I am."
Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det eller hur många skyltjävlar jag går runt med, folk ska alltid ta den där förbannade omvägen ändå för att dom har hört hur vackert och underbart det kan vara där. Dock är det tydligen aldrig ett tillräckligt vackert och underbart ställe för att bosätta sig på.
När mörkret faller hoppar man fort som fan in i bilen och med en rivstart därifrån är man på väg mot sin slutdestination igen.
Varför är det aldrig någon som frågar hur man kan lysa upp mörkret? "Var ska vi dra sladdarna och hur många lampor behövs det? Hur ska jag göra och hur vill du ha det?" Den dagen någon förbipasserande stannar upp, lugnt ser sig omkring, tålmodigt väntar och i skymningen säger: "Jag skulle ta ner solen åt dig, om jag kunde, för att lysa upp ditt mörker."
den dagen kommer jag ge en annan människa hela mitt hjärta. Jag ska älska henne som om hon var en del av mig och jag ska ge henne allt jag har. Och henne kommer jag att vara evigt tacksam och evigt trogen.
Jag skall vänta på den dagen tills mitt sista andetag och tills livet har gått ur mig.
"Jag skiter i det. Orkar inte. Vill att allting bara ska vara. Vara enkelt. Saker ska bara flyta på. Inte krångligare än så."
Allting ÄR redan. Men ingenting kommer någonsin att vara enkelt i en evighet.
Inga framgångar utan motgångar.
Ingen visdom utan misstag.
Ingenting kan vara nytt om det inte finns någonting gammalt.
Jag har inte valt det här. Och jag har definitivt inte valt att andra ska bli utsatta för det heller. Det sista jag egentligen vill är att dom som glatt struttar runt omkring mig ska snubbla i mina skarpa kurvor.
Jag borde uppenbarligen gå runt med en stor skylt hängandes runt mina axlar där det med stor text står:
"VARNING! OLYCKSDRABBAD KURVA"
Jag säger som Cecilia, "I am sorry, I'm sorry for who I am."
Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det eller hur många skyltjävlar jag går runt med, folk ska alltid ta den där förbannade omvägen ändå för att dom har hört hur vackert och underbart det kan vara där. Dock är det tydligen aldrig ett tillräckligt vackert och underbart ställe för att bosätta sig på.
När mörkret faller hoppar man fort som fan in i bilen och med en rivstart därifrån är man på väg mot sin slutdestination igen.
Varför är det aldrig någon som frågar hur man kan lysa upp mörkret? "Var ska vi dra sladdarna och hur många lampor behövs det? Hur ska jag göra och hur vill du ha det?" Den dagen någon förbipasserande stannar upp, lugnt ser sig omkring, tålmodigt väntar och i skymningen säger: "Jag skulle ta ner solen åt dig, om jag kunde, för att lysa upp ditt mörker."
den dagen kommer jag ge en annan människa hela mitt hjärta. Jag ska älska henne som om hon var en del av mig och jag ska ge henne allt jag har. Och henne kommer jag att vara evigt tacksam och evigt trogen.
Jag skall vänta på den dagen tills mitt sista andetag och tills livet har gått ur mig.
Någonstans i november 2010
"När man lever i en bubbla med plats endast för en själv, hur ska man då göra för att nå världen utanför?
Jag ser hur dom försöker komma in i min bubbla genom att, så hårt dom kan, pressa händerna mot utsidan av den, som om dom tror att den ska spricka då. Vissa slår med knuten näve, andra använder tillhyggen och några få står knäfallna och ber.
Jävla bubbla. Bubbla, bubbla, bubbla!
Fy fan vilket fult ord.
Men efter ett tag börjar man göra det lite hemtrevligt i bubblan, då man inte vet hur länge den skall komma att vara det enda man har.
Man hänger upp lyckliga minnesbilder på väggarna och skriver glada och roliga historier på golvet.
Min bubbla är av plexiglas. Så jag kan se alla där utanför. Hur dom går till jobbet på morgonen, hur dom lunchar och dricker kaffe tillsammans i vintersolen medan barnen bygger snögubbar och mysiga kojor att gömma sig från värlen i.
Jag ser när dom grälar och blir sams, hur dom skrattar, skålar och blir fulla. Jag ser lyckliga, olyckliga, levande och döende. Jag ser när dom älskar och när dom hatar. Ingenting går mig förbi.
Det brukar komma en medelålders kvinna till mig. Hon står utanför min bubbla i flera timmar och bara ser på mig. Hon har mörka, djupa ögon som värmer mitt hjärta med sina blickar.
När hon står där och ser på mig känns det som om hon kommer in i bubblan för en liten stund.. Den fylls av empati och ett välbekant lugn som jag sedan kan leva på i några ögonblick efter att hon gått därifrån och lämnat mig för att leva i 'Världen Utanför'.
Hon är min trygghet och mitt hopp. Hoppet om att det fortfarande finns några där ute som ser och vetskapen om att hon kommer tillbaka skapar trygghet. För hon kommer igen.
Hon kommer att fortsätta komma till mig tills jag har spruckit hål på bubble-helvetet.
När mörkret faller förändras allting.
Minnesbilderna på väggarna ramlar ner, ändrar form och blir vidriga, otäcka bilder.
Dom roliga och glada histoierna på golvet blir mörka, fruktansvärda ord och meningar.
Jag sätter mig så långt in mot väggen jag bara kan.
Kryper ihop, blundar hårt och känner hur paniken redan infunnit sig i mig.
För jag vet vad som komma skall.
Varje skymmning försöker jag desperat att hålla fast vid mina ljusa, fina bilder och texter men varje natt förlorar jag striden. Inget undkommer det svarta.
Och jag hör mig själv viska: "Nu kommer dom.."
Sakta kryper om fram. Äckliga, vidriga, onda hånflin.
Dom äter upp mig, sakta men säkert. Mina tankar, min kropp och min själ och jag känner den välbekanta smärtan i armarna. Jag fortsätter att blunda hårt.
Nu vet jag inte längre vad som är och vad som inte är. Ljudet av naglar mot glas, metall mot metall, skrik av dödsångest, silver mot hud, vidriga hånskratt, ett namn ropas med vrede och det brinner, överallt brinner det.
Någon sträcker ut sin hand till mig och jag slår upp ögonen. Kallsvettig. Hjärtklappning.
Jag kan fortfarande avlägset höra det som ingen annan hör och jag kan fortfarande känna hettan på min kropp från elden som ärrar mig i varje svart sekund.
Och då vet jag att gryningen är här.
En ny dag.
Ytterligare 24 timmar i samma, jävla, ensamma helvete.
Men det är mitt helvete."
Plan C
"It's when he caves in to your fears, when you're not there."
Hur länge klarar man att stå när marken under en rasar samman?
Hur länge håller den?
Är man då kreativ i sin sista stund och finner en lösning? Hoppar man från block till block och klamrar sig fast i närmaste stuprör eller träd? Allting utgår ju från markplan. Allting är beroende av att den väg vi går på håller. Går den sönder, så faller allting.
Många säger på ett metaforiskt sätt "Du är min luft och utan dig kan jag inte leva" för ingen av oss kan ju leva utan syre. Detta är ett faktum. Isåfall är marken min luft.
Jag är så beroende av att den grund jag står på håller när helvetets jordbävningar bryter loss. När stormen river alla fundamentala ting, måste jag veta att min cementplatta inte rör sig en millimeter.
Jag är jordad i jorden.
"I am losing the ground that I'm standing on. I am losing my faith but I'm still holding on."
Vad är det man håller fast vid då? Vad är det som gör att man vägrar ge upp och vägrar att följa med asfalten ner i avgrunden? "Hoppet är det sista som lämnar människan". Det är vad jag har hört. Men hoppet är ett abstrakt ting som, vare sig man vill eller inte, inte går att greppa enligt alla fysiska lagar.
Så jag skapar en back-up plan.
När plan A och B har gått i kras förlitar jag mig på plan C.
Plan C är mycket komplicerad men väldigt enkel. Plan C är min och bara min. Där finns ingen annan än jag. Grunden för framtidens överlevnad bor där.
Grunden för att i sakta mak återuppbygga plan B och plan A vilar i ritningarna som finns i minnet och lärdomen som föddes när plan A och plan B föll samman.
Jag överlever om jag vill det. Jag finns om jag vill det. Och hänglåset i kedjan runt mitt liv är det bara jag som har nyckel till. Inte du, inte min kärlek och inte mitt dvällande i det förgångna, men jag. Bara jag.
I min högra jackficka har jag en tändsticksask. Så länge den räcker, så länge kommer jag att ha på mig att bygga upp mina våningsplan igen tillbaka till marknivå.
Och du kommer inte längre att finnas där när jag är färdig.
Hur länge klarar man att stå när marken under en rasar samman?
Hur länge håller den?
Är man då kreativ i sin sista stund och finner en lösning? Hoppar man från block till block och klamrar sig fast i närmaste stuprör eller träd? Allting utgår ju från markplan. Allting är beroende av att den väg vi går på håller. Går den sönder, så faller allting.
Många säger på ett metaforiskt sätt "Du är min luft och utan dig kan jag inte leva" för ingen av oss kan ju leva utan syre. Detta är ett faktum. Isåfall är marken min luft.
Jag är så beroende av att den grund jag står på håller när helvetets jordbävningar bryter loss. När stormen river alla fundamentala ting, måste jag veta att min cementplatta inte rör sig en millimeter.
Jag är jordad i jorden.
"I am losing the ground that I'm standing on. I am losing my faith but I'm still holding on."
Vad är det man håller fast vid då? Vad är det som gör att man vägrar ge upp och vägrar att följa med asfalten ner i avgrunden? "Hoppet är det sista som lämnar människan". Det är vad jag har hört. Men hoppet är ett abstrakt ting som, vare sig man vill eller inte, inte går att greppa enligt alla fysiska lagar.
Så jag skapar en back-up plan.
När plan A och B har gått i kras förlitar jag mig på plan C.
Plan C är mycket komplicerad men väldigt enkel. Plan C är min och bara min. Där finns ingen annan än jag. Grunden för framtidens överlevnad bor där.
Grunden för att i sakta mak återuppbygga plan B och plan A vilar i ritningarna som finns i minnet och lärdomen som föddes när plan A och plan B föll samman.
Jag överlever om jag vill det. Jag finns om jag vill det. Och hänglåset i kedjan runt mitt liv är det bara jag som har nyckel till. Inte du, inte min kärlek och inte mitt dvällande i det förgångna, men jag. Bara jag.
I min högra jackficka har jag en tändsticksask. Så länge den räcker, så länge kommer jag att ha på mig att bygga upp mina våningsplan igen tillbaka till marknivå.
Och du kommer inte längre att finnas där när jag är färdig.
Masochistisk sadism
Det finns olika beteenden hos olika personer som har olika problematik och olika uppväxt med olika trauman.
Ett beteende som har kommit till min kännedom och som fascinerar mig är att man använder andra för att döva och trycka undan ensamhet, smärta och tomrum.
Man blir kär i idén av att vara kär.
För om man är kär så är man ju lycklig och är man lycklig så så finns det inga problem, ingen smärta och inget tomrum.
Dock kommer sanningen och verkligheten alltid ikapp en. Hur långt in i en relation man än lyckats gömma sig så hittar dom en tillslut. Hur mycket man än tror sig älska den personen just där och just då så knackar verkligheten och dess sanning på och sedan är man ensam igen. Men om man skulle vägra att öppna dörren då?
Dom hittar en annan väg in. Det gör dom alltid.
Man blir svart, ensam och tomrummet blir granne med smärtan igen. Överlevnadsinstinkten tar då över och man hittar andra substitut för att trycka undan allt som gör ont och allt som hemsöker en. Och då är man igen lite starkare men fortfarande rädd och inte hel, därför är det dags att fly igen.
Nästintill första bästa blir ens flyktväg och så är man tillbaka på ruta ett. Kär = lycklig = ingen smärta, inget hål i hjärtat.
"Så gör väl inte folk?" Jo, så gör vi.
Det man fruktar mest är fruktan själv. Man är rädd för att bli rädd och att vara rädd är och har alltid ansetts som en svaghet. Men att visa sig svag är att vara stark. Tyvärr finns inte den meningen i ens liv då. Någon viskar den i ens öra men allt man hör är ett svagt susande.
"Man får inte bli rädd. Jag får inte bli rädd. Blir jag rädd så gör det ont och då tvingas jag känna sådant jag inte orkar att känna och bearbeta. Är jag kär så är jag stark. Är jag kär så är jag stark. Älskar jag så finns det ingen rädsla."
Man tror att man blivit läkt av en ängel sänd från Gud. Gud har inga änglar. Gud finns inte.
Det är vi själva som skapar dom änglar vi vill ska finnas. Vi helgonförklarar våra älskade, sätter glorior ovanför deras huvud och ger dom gudomlliga krafter som healar oss och som tar bort allt mörker i oss och omkring oss.
Det är vi själva som förstör oss.
Hade vi inte varit så förbannat skadade och naiva så hade vi inte varit rädda!
Jag är inte rädd längre. Jag har varit i helvetet och tillbaka. Jag har bränt sönder mina armar i Djävulens eld och jag har sett min egen död i vitögat.
Jag har älskat och förlorat, jag har skapat och dödat. Jag har slitit ut mitt hjärta för att granska det och sedan sytt fast det igen med min egen tråd av självkännedom.
Jag har sålt min själ till Djävulen och dansat med hans tjänare i natten.
Jag är tom med endast mitt ärrade, smärtande hjärta som fortfarande slår.
Och jag är här.
Jag är här.
Forfarande i livet.
Men utan rädsla.
Jag behöver aldrig mer fly nu.
Ett beteende som har kommit till min kännedom och som fascinerar mig är att man använder andra för att döva och trycka undan ensamhet, smärta och tomrum.
Man blir kär i idén av att vara kär.
För om man är kär så är man ju lycklig och är man lycklig så så finns det inga problem, ingen smärta och inget tomrum.
Dock kommer sanningen och verkligheten alltid ikapp en. Hur långt in i en relation man än lyckats gömma sig så hittar dom en tillslut. Hur mycket man än tror sig älska den personen just där och just då så knackar verkligheten och dess sanning på och sedan är man ensam igen. Men om man skulle vägra att öppna dörren då?
Dom hittar en annan väg in. Det gör dom alltid.
Man blir svart, ensam och tomrummet blir granne med smärtan igen. Överlevnadsinstinkten tar då över och man hittar andra substitut för att trycka undan allt som gör ont och allt som hemsöker en. Och då är man igen lite starkare men fortfarande rädd och inte hel, därför är det dags att fly igen.
Nästintill första bästa blir ens flyktväg och så är man tillbaka på ruta ett. Kär = lycklig = ingen smärta, inget hål i hjärtat.
"Så gör väl inte folk?" Jo, så gör vi.
Det man fruktar mest är fruktan själv. Man är rädd för att bli rädd och att vara rädd är och har alltid ansetts som en svaghet. Men att visa sig svag är att vara stark. Tyvärr finns inte den meningen i ens liv då. Någon viskar den i ens öra men allt man hör är ett svagt susande.
"Man får inte bli rädd. Jag får inte bli rädd. Blir jag rädd så gör det ont och då tvingas jag känna sådant jag inte orkar att känna och bearbeta. Är jag kär så är jag stark. Är jag kär så är jag stark. Älskar jag så finns det ingen rädsla."
Man tror att man blivit läkt av en ängel sänd från Gud. Gud har inga änglar. Gud finns inte.
Det är vi själva som skapar dom änglar vi vill ska finnas. Vi helgonförklarar våra älskade, sätter glorior ovanför deras huvud och ger dom gudomlliga krafter som healar oss och som tar bort allt mörker i oss och omkring oss.
Det är vi själva som förstör oss.
Hade vi inte varit så förbannat skadade och naiva så hade vi inte varit rädda!
Jag är inte rädd längre. Jag har varit i helvetet och tillbaka. Jag har bränt sönder mina armar i Djävulens eld och jag har sett min egen död i vitögat.
Jag har älskat och förlorat, jag har skapat och dödat. Jag har slitit ut mitt hjärta för att granska det och sedan sytt fast det igen med min egen tråd av självkännedom.
Jag har sålt min själ till Djävulen och dansat med hans tjänare i natten.
Jag är tom med endast mitt ärrade, smärtande hjärta som fortfarande slår.
Och jag är här.
Jag är här.
Forfarande i livet.
Men utan rädsla.
Jag behöver aldrig mer fly nu.
Varje sekund känns som en evighet
Varje sekund känns som en evighet.
Ett hjärtslag, ett andetag, ett ögonblick. Ändå försvinner tiden och dagarna som om någon tryckte på "forwardknappen" på dvd-dosan.
Jag har alltid varit en "Det-finns-en-mening-med-allting-troende" men när livet passerar en så fort att man inte hinner andas så finns det ingen mening längre.
Vi är döende.
Livet kan ta slut under loppet av 0.3 sekunder, vad för slags mening skulle det vara?
Vad är det för mening med att leva om vi lever för att dö?
Varför lär vi oss saker, vet saker och känner saker, om all lärdom, allt vi vet och allt vi känner ändå bara ska försvinna en dag? Till vilken nytta var då allt?
När allting inom oss tystnar, varför är då hörseln det sista sinne vi förlorar?
Vi har makten att förändra. Makten att skapa och förgöra. Vi kan ta en annan människas liv. Vi kan ta vårat eget. Men varför? Om allt redan vore förutbestämt så spelar det väl ingen roll vad vi gör?
Ingen vet när den ska dö.
Om vi har makten att ta liv så vet man väl precis när man ska dö? Och när andra ska dö?
In a wink of an eye.
Vi sätter liv till världen men världen har så mycket makt att liv dör och går till spillo varje sekund.
En sekund känns som en evighet.
Ett hjärtslag, ett andetag, ett ögonblick.
Men livet är ju också miljontals hjärtslag, andetag och ögonblick.
Miljontals underbara hjärtslag för dom man älskar.
Miljontals underbara andetag för att man älskar att leva.
Miljontals fantastiska ögonblick man aldrig kommer att glömma.
Jag antar att man ska vara lycklig över detta. Över detta liv som givits till mig.
Jag antar att det står i min makt att förändra. Att antingen stå stilla och se på eller att följa med världen när den snurrar runt, runt i samma bana, år ut och år in med samma sol och samma måne som enda sällskap. Antingen att med likgiltighet låta tiden passera förbi eller med likgiltighet gå bredvid den på sin resa mot ovissheten.
Jag antar att det står i min makt att välja mellan liv och levande död.
Ett hjärtslag, ett andetag, ett ögonblick. Ändå försvinner tiden och dagarna som om någon tryckte på "forwardknappen" på dvd-dosan.
Jag har alltid varit en "Det-finns-en-mening-med-allting-troende" men när livet passerar en så fort att man inte hinner andas så finns det ingen mening längre.
Vi är döende.
Livet kan ta slut under loppet av 0.3 sekunder, vad för slags mening skulle det vara?
Vad är det för mening med att leva om vi lever för att dö?
Varför lär vi oss saker, vet saker och känner saker, om all lärdom, allt vi vet och allt vi känner ändå bara ska försvinna en dag? Till vilken nytta var då allt?
När allting inom oss tystnar, varför är då hörseln det sista sinne vi förlorar?
Vi har makten att förändra. Makten att skapa och förgöra. Vi kan ta en annan människas liv. Vi kan ta vårat eget. Men varför? Om allt redan vore förutbestämt så spelar det väl ingen roll vad vi gör?
Ingen vet när den ska dö.
Om vi har makten att ta liv så vet man väl precis när man ska dö? Och när andra ska dö?
In a wink of an eye.
Vi sätter liv till världen men världen har så mycket makt att liv dör och går till spillo varje sekund.
En sekund känns som en evighet.
Ett hjärtslag, ett andetag, ett ögonblick.
Men livet är ju också miljontals hjärtslag, andetag och ögonblick.
Miljontals underbara hjärtslag för dom man älskar.
Miljontals underbara andetag för att man älskar att leva.
Miljontals fantastiska ögonblick man aldrig kommer att glömma.
Jag antar att man ska vara lycklig över detta. Över detta liv som givits till mig.
Jag antar att det står i min makt att förändra. Att antingen stå stilla och se på eller att följa med världen när den snurrar runt, runt i samma bana, år ut och år in med samma sol och samma måne som enda sällskap. Antingen att med likgiltighet låta tiden passera förbi eller med likgiltighet gå bredvid den på sin resa mot ovissheten.
Jag antar att det står i min makt att välja mellan liv och levande död.
"I'm so tired but I can't sleep
Standin' on the edge of something much too deep
It's funny how we feel so much but we cannot say a word
We are screaming inside, but we can't be heard
I will remember you
Will you remember me?
Don't let your life pass you by"
Tvärtom är motsatsen till allt
Jag minns en lek man lekte som barn. Eller det var kanske ingen lek direkt, mer ett påhitt för att fördriva tiden eller jävlas med någon. Helst någon vuxen.
Man pratade på "Tvärtomspråket".
Eller så gjorde man saker som man blev tillsagt att göra fast tvärt om.
Mamma sa: "Gå och bädda sängen." Och man rörde runt i sängfan som en galning och såg till att den var allt utom bäddad, kanske passade man på att hoppa lite i den också bara för att det var "olagligt", och med ett pillemariskt snorunge-flin på läpparna gick man ut från sovrummet, stängde dörren och lät mamma tro att man varit en duktig flicka som bäddat sängen så fint.
Eller om det var vuxet folk på besök hemma så kunde man tillexempel sticka in huvudet i köket fnissande och flinande (på ett sånt där jävligt sätt som bara ungar kan göra och man kan tydligt se att dom har nåt lurt för sig) och så sa en av vuxen-besökarna: "Ne men heeej på dig lilla vän!" och färdig att spricka av spänning och skratt som bubblade upp ur magen på en blev svaret: "Hej då! Du är...DU ÄR FUL!!"
Springandes därifrån skrattade man så mycket att man trodde man skulle kissa på sig. Och om någon vuxen sedan skulle bli upprörd och tycka att man betett sig illa, så skyllde man på att man pratade på "Tvärtomspråket".
Jag trodde väl aldrig att jag som vuxen skulle leka en typ av tvärtom-lek. Bara det att nu, som vuxen, varken kan man eller får man skylla ifrån sig.
Jag måste göra den exakta motsatsen till vad viljan vill, känslan känner och hjärnan tänker.
Inte säga nej när jag menar ja och inte säga ja när jag menar nej.
Jag ska övertala mig själv att det inte är sant, att det bara är en känsla, den går över och jag dör inte av den.
Jag ska distrahera mig själv på vad som känns som 10 000 olika sätt, beroende på vilken känsla/sinnesstämning jag är i.
Jag måste gå därifrån fastän mina ben inte bär mig, för att jag inte förmår att stanna men ändå är att få stå kvar det enda jag vill..
Jag måste ta död på saker som är hela min värld just då, för att mitt dysfunktionella jävla ihåliga hjärta kräver påfyllning 24/7 av något som ingen någonsin kommer att kunna förstå och ge.
Jag är så trött.. Bara så jävla trött.. Jag sover aldrig och jag vaknar aldrig. Natten är min dag och dagarna blir till nätter och sakta men säkert blir allting bara en ständig vaka.
Det rör sig bilder framför mina ögon dygnet runt, om dygnet nu fortfarande är ett dygn. Eller har det blivit två? Ibland känns det som ett helt år har passerat mig utan att jag ens uppfattat det.. Det spelar egentligen ingen roll. Jag är så trött på dessa förbannade surrealistiska bilder som jag inte kan finna mening eller förståelse i. Som aldrig låter mig få vara ifred! Jag vill bara ha mörker. Konstant mörker tills jag vaknar för att jag är utvilad..
Allting är så förvridet och fördärvat att jag knappt kan minnas hur det var att bli omhändertagen och älskad.
Hur det var att känna trygghet och bli krampaktigt kvarhållen. Inte i desperation men i förståelse.
Jag minns inte heller längre hur det är att känna på riktigt. Vad som är en äkta känsla och vad som bara är för stunden.
Jag kommer inte ihåg hur det är att älska någon så djupt att man inte kan andas i hans närvaro. Jag ser inte längre någon skillnad på det som varit, det som är och det som kanske kommer att bli.
Alla har dom blivit till siffror i ett mattematiskt problem.
Är lösningen jag minus den börda jag bär på eller är det en addition av kunskap, kärlek och tillit?
"Att addera (summera, sammanräkna) två eller flera storheter är att söka den storhet, som ensam utgör så mycket, som de uppgivna storheterna tillsammans."
Man pratade på "Tvärtomspråket".
Eller så gjorde man saker som man blev tillsagt att göra fast tvärt om.
Mamma sa: "Gå och bädda sängen." Och man rörde runt i sängfan som en galning och såg till att den var allt utom bäddad, kanske passade man på att hoppa lite i den också bara för att det var "olagligt", och med ett pillemariskt snorunge-flin på läpparna gick man ut från sovrummet, stängde dörren och lät mamma tro att man varit en duktig flicka som bäddat sängen så fint.
Eller om det var vuxet folk på besök hemma så kunde man tillexempel sticka in huvudet i köket fnissande och flinande (på ett sånt där jävligt sätt som bara ungar kan göra och man kan tydligt se att dom har nåt lurt för sig) och så sa en av vuxen-besökarna: "Ne men heeej på dig lilla vän!" och färdig att spricka av spänning och skratt som bubblade upp ur magen på en blev svaret: "Hej då! Du är...DU ÄR FUL!!"
Springandes därifrån skrattade man så mycket att man trodde man skulle kissa på sig. Och om någon vuxen sedan skulle bli upprörd och tycka att man betett sig illa, så skyllde man på att man pratade på "Tvärtomspråket".
Jag trodde väl aldrig att jag som vuxen skulle leka en typ av tvärtom-lek. Bara det att nu, som vuxen, varken kan man eller får man skylla ifrån sig.
Jag måste göra den exakta motsatsen till vad viljan vill, känslan känner och hjärnan tänker.
Inte säga nej när jag menar ja och inte säga ja när jag menar nej.
Jag ska övertala mig själv att det inte är sant, att det bara är en känsla, den går över och jag dör inte av den.
Jag ska distrahera mig själv på vad som känns som 10 000 olika sätt, beroende på vilken känsla/sinnesstämning jag är i.
Jag måste gå därifrån fastän mina ben inte bär mig, för att jag inte förmår att stanna men ändå är att få stå kvar det enda jag vill..
Jag måste ta död på saker som är hela min värld just då, för att mitt dysfunktionella jävla ihåliga hjärta kräver påfyllning 24/7 av något som ingen någonsin kommer att kunna förstå och ge.
Jag är så trött.. Bara så jävla trött.. Jag sover aldrig och jag vaknar aldrig. Natten är min dag och dagarna blir till nätter och sakta men säkert blir allting bara en ständig vaka.
Det rör sig bilder framför mina ögon dygnet runt, om dygnet nu fortfarande är ett dygn. Eller har det blivit två? Ibland känns det som ett helt år har passerat mig utan att jag ens uppfattat det.. Det spelar egentligen ingen roll. Jag är så trött på dessa förbannade surrealistiska bilder som jag inte kan finna mening eller förståelse i. Som aldrig låter mig få vara ifred! Jag vill bara ha mörker. Konstant mörker tills jag vaknar för att jag är utvilad..
"Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from"
Allting är så förvridet och fördärvat att jag knappt kan minnas hur det var att bli omhändertagen och älskad.
Hur det var att känna trygghet och bli krampaktigt kvarhållen. Inte i desperation men i förståelse.
Jag minns inte heller längre hur det är att känna på riktigt. Vad som är en äkta känsla och vad som bara är för stunden.
Jag kommer inte ihåg hur det är att älska någon så djupt att man inte kan andas i hans närvaro. Jag ser inte längre någon skillnad på det som varit, det som är och det som kanske kommer att bli.
Alla har dom blivit till siffror i ett mattematiskt problem.
Är lösningen jag minus den börda jag bär på eller är det en addition av kunskap, kärlek och tillit?
"Att addera (summera, sammanräkna) två eller flera storheter är att söka den storhet, som ensam utgör så mycket, som de uppgivna storheterna tillsammans."
Om du bara visste.
Ibland vill jag slita ut min hjärna och kasta bort den.
Allting är extremt. Svart eller vitt.
Var är det "normala" och när slutar man säga ja fast man menar nej?
Det känns som att jag aldrig kan stå kvar på ett och samma ställe för länge.
Jag måste kasta mig hit och dit och på vägen mellan hit och dit trampar jag på alla som har hört men som inte lyssnar och som kan men som inte orkar. Skit i att orka då! Du som kan välja.
Och jag trampar på mig själv, som att jag vore värd det.
Jag har iaf snygga skor.
Jag blir så jävla arg också!
Jag vill bara karva in mina händer genom ögonhålorna och slita ut det där jävliga som jävlas med mig!
Det brinner.
När fan ska det sluta brinna?!
Jag vill lyfta ur mig själv och lämna det där förbannat, ihoptrasslade skiten och bara gå. Bara gå och gå och aldrig stanna.
Om du skulle vara i mitt huvud för en dag skulle du nog, iförd tvångströja, behöva ledas ut av sjukvårdspersonal som smackar i dig en spruta lugnande (som dom alltid gör i filmer när folk får nervösa sammanbrott) plus en veckas intensiv-terapi.
Så länge jag kan driva med mig själv och bibehålla lite av självdistansen så finns jag igen.
Jag vet vad jag vill men jag vet inte vad jag vill men jag vet nog ändå fast kanske inte.
Det är som att få en hård smäll rakt i ansiktet: PANG!! "Jag ska döda dig!" för att senare samma dag skratta åt det så mycket att man börjar gråta men så övergår gråten till äkta, sorgsen gråt och då gråter man ögonen ur sig och bara en stund efter det är det som att vara lika tillfredsställd som ett nybadat, nerbäddat, varmt och mysigt spädbarn liggandes i sängen med vällingflaskan i munnen.
Allting har en början men ingenting tar slut. Det finns inget stopp. Inte ens i det omedvetna får jag vara ifred.
Jag sitter i mitt egna fängelse och skakar osynliga galler. Hela dagarna spelar jag musik för tomma arenor och på helgnätter vadslår jag med Djävulen. Och nu står jag i stora skulder. Nästa gång sätter jag min själ på spel. Det blir alltid en nästa gång.
Det slår i väggarna. En ojämn basgång hinner inte ikapp trumslagen, glas möter glas och någon är lycklig för stunden.
"Håll käften." tänker jag. "Håll bara käften." Men om basen försvinner och vår-skriken dör ut så blir jag ensam igen. Så länge jag hör någonting så är jag iallafall inte ensam..
Allting är extremt. Svart eller vitt.
Var är det "normala" och när slutar man säga ja fast man menar nej?
Det känns som att jag aldrig kan stå kvar på ett och samma ställe för länge.
Jag måste kasta mig hit och dit och på vägen mellan hit och dit trampar jag på alla som har hört men som inte lyssnar och som kan men som inte orkar. Skit i att orka då! Du som kan välja.
Och jag trampar på mig själv, som att jag vore värd det.
Jag har iaf snygga skor.
Jag blir så jävla arg också!
Jag vill bara karva in mina händer genom ögonhålorna och slita ut det där jävliga som jävlas med mig!
Det brinner.
När fan ska det sluta brinna?!
Jag vill lyfta ur mig själv och lämna det där förbannat, ihoptrasslade skiten och bara gå. Bara gå och gå och aldrig stanna.
Om du skulle vara i mitt huvud för en dag skulle du nog, iförd tvångströja, behöva ledas ut av sjukvårdspersonal som smackar i dig en spruta lugnande (som dom alltid gör i filmer när folk får nervösa sammanbrott) plus en veckas intensiv-terapi.
Så länge jag kan driva med mig själv och bibehålla lite av självdistansen så finns jag igen.
Jag vet vad jag vill men jag vet inte vad jag vill men jag vet nog ändå fast kanske inte.
Det är som att få en hård smäll rakt i ansiktet: PANG!! "Jag ska döda dig!" för att senare samma dag skratta åt det så mycket att man börjar gråta men så övergår gråten till äkta, sorgsen gråt och då gråter man ögonen ur sig och bara en stund efter det är det som att vara lika tillfredsställd som ett nybadat, nerbäddat, varmt och mysigt spädbarn liggandes i sängen med vällingflaskan i munnen.
Allting har en början men ingenting tar slut. Det finns inget stopp. Inte ens i det omedvetna får jag vara ifred.
Jag sitter i mitt egna fängelse och skakar osynliga galler. Hela dagarna spelar jag musik för tomma arenor och på helgnätter vadslår jag med Djävulen. Och nu står jag i stora skulder. Nästa gång sätter jag min själ på spel. Det blir alltid en nästa gång.
Det slår i väggarna. En ojämn basgång hinner inte ikapp trumslagen, glas möter glas och någon är lycklig för stunden.
"Håll käften." tänker jag. "Håll bara käften." Men om basen försvinner och vår-skriken dör ut så blir jag ensam igen. Så länge jag hör någonting så är jag iallafall inte ensam..
"I would feel fine
Like I always do
I would be smiling
Laughing too
Don't need anybody,
Least of all you
And then I would convince myself it's true.."
Barely holding on to you
Jag önskar att jag hade ditt lugn. Men framförallt din styrka.
Jag önskar att jag kunde säga dom där orden som du så modigt och bestämt sa till mig. Jag önskar att jag kunde gå vidare med så där lätta steg och andas på automatik, som att det inte gjorde ont. Som att det inte var en kamp för livet vid varje andetag.
Jag önskar att jag kunde släppa den hand jag håller för att ta min egen så som du gjorde. Jag önskar att min väg var lika kort som din. Jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet nu.
Jag sa "nej". Det var jag som vände mig om och sa "Jag kommer aldrig mer igen."
När mitt hjärta äntligen samarbetar med min hjärna, varför är jag då fortfarande här? När mina ord var min sanning, när det jag sa var det jag kände. Varför går jag bara inte?
Jag önskar att jag hade din styrka.
Jag förstår nu hur du kunde göra så. Men jag har inte samma kraft som du. Jag känner mig som du.
Hur gör jag för att komma dit du var då? Vad krävs av mig för att ta det steget? Och vad gjorde du när det kändes som att jorden skulle gå under? Vad gjorde du när allting var så tomt och tyst runt omkring dig att du kunde höra hur ditt hjärta gick sönder? Eller kändes det inte så? Jag förstår dig om du inte kände så. För jag känner mig som du.
Jag vill inte det här. Jag vill ju inte..
Jag önskar att jag kunde säga dom där orden som du så modigt och bestämt sa till mig. Jag önskar att jag kunde gå vidare med så där lätta steg och andas på automatik, som att det inte gjorde ont. Som att det inte var en kamp för livet vid varje andetag.
Jag önskar att jag kunde släppa den hand jag håller för att ta min egen så som du gjorde. Jag önskar att min väg var lika kort som din. Jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet nu.
Jag sa "nej". Det var jag som vände mig om och sa "Jag kommer aldrig mer igen."
När mitt hjärta äntligen samarbetar med min hjärna, varför är jag då fortfarande här? När mina ord var min sanning, när det jag sa var det jag kände. Varför går jag bara inte?
Jag önskar att jag hade din styrka.
Jag förstår nu hur du kunde göra så. Men jag har inte samma kraft som du. Jag känner mig som du.
Hur gör jag för att komma dit du var då? Vad krävs av mig för att ta det steget? Och vad gjorde du när det kändes som att jorden skulle gå under? Vad gjorde du när allting var så tomt och tyst runt omkring dig att du kunde höra hur ditt hjärta gick sönder? Eller kändes det inte så? Jag förstår dig om du inte kände så. För jag känner mig som du.
Jag vill inte det här. Jag vill ju inte..
Måste en kärlek dö så att en annan kan leva?
Vad gör vi när känslorna inte vill längre men hjärnan har fastnat i en ond cirkel av vanor, rädslor och beroenden?
Eller vad gör vi när känslorna har lurat och manipulerat det sunda förnuftet och snärjt in det som en klätterväxt i desperation och förnekelse? När hjärnan har blivit våldtagen av känslorna och det enda vi tänker med är hjärtat?
Hur långt kan vi gå mot vår vilja? Någonstans inom oss måste vi ju veta och känna att det är någonting som inte är rätt, någonting som inte är bra. Vad är det som hindrar oss från att ta fram det och analysera det? Förnekelse kanske.. Rädsla.
Vad är det värsta som kan hända? Man blir ensam. Ingen vill känna sig ensam. Men vi är ju alla ensamma, i oss själva. Och då har vi ju det gemensamt iaf.
Att känna är inte livshotande. Vi dör ju inte. Även om det gör så ont att man tror det.
(Om det inte är en fysisk skada dock. Då kanske man smäller av och kolar vippen på stört.) Jag menar ju förstås den abstrakta formen av känslor.
När vi har kastat bort och haft sönder så mycket av det liv vi hade runt omkring oss att det inte alls finns mycket kvar av det, då kan det nog bli jobbigt. Är det då vi trycker ner våra rädslor och fortsätter leva i förnekelse för att ingenting kommer ju egentligen bli bättre av att vi tar upp det där som vi vet är fel och analyserar det och känner på det?
"Det finns ändå ingen kvar nu så jag kan lika gärna..."
För tillslut finns det ju ingen kvar. Om man inte vårdar sina relationer vissnar dom och dör. Vad är det man inte förstår med det? Varför tar känslorna och desperationen över och gör oss blinda för det som står rakt under nästan på oss? Måste en kärlek dö så att en annan kan leva?
Och varför är det alltid kärleken till oss själva som dör först?
Vi gör val även om vi vet att det får konsekvenser vi inte vill veta av. Men välja måste vi. Allting hade varit alldeles för enkelt om vi kunde äta kakan och ha den kvar. Ibland får man stå i skamvrån med dumstruten på och ibland kan man skrika sitt val från ett hustak.
Skamvrån verkar ha fått väntlista, kösystem och en egen web-sida där man kan beställa dumstrutar i sin favoritfärg. Kärleken har inte längre samma härliga, trevliga effekt på folk. Man blir dum i huvudet och handlar i desperation.
Det sunda förnuftet lades in på psyket efter en traumatisk skilsmässa med känslorna så nu vet inte folk vad dom gör längre.
Kastar bort vänner som om dom vore skräp, ser inte sitt eget värde och tappar bort sig själva i förnekelsen och tomheten. För tomt som fan lär det bli tillslut. Om inte minst den dagen man vaknar upp ur sin jag-valde-fel-psykos och inser att man då VERKLIGEN är alldeles ensam.
Eller när man slutar vara den man är bara för att man inte kan eller orkar hitta tillbaka till sig själv för att man inte längre vet vem man är. När det har gått så långt att man ser sig själv som ett skal. Som bara sitter där och tar emot allt. När man inte längre slåss för det man tror på. När det man förut brann så mycket för inte har en låga kvar för att man har blivit dränkt av manipulation och sina egna mer starka känslomässiga behov. När man inte orkar ta sig upp efter fallet. När man bara fortsätter falla och det inte spelar någon roll längre.
När man har gett upp.
"That's when you fall"
Eller vad gör vi när känslorna har lurat och manipulerat det sunda förnuftet och snärjt in det som en klätterväxt i desperation och förnekelse? När hjärnan har blivit våldtagen av känslorna och det enda vi tänker med är hjärtat?
Hur långt kan vi gå mot vår vilja? Någonstans inom oss måste vi ju veta och känna att det är någonting som inte är rätt, någonting som inte är bra. Vad är det som hindrar oss från att ta fram det och analysera det? Förnekelse kanske.. Rädsla.
Vad är det värsta som kan hända? Man blir ensam. Ingen vill känna sig ensam. Men vi är ju alla ensamma, i oss själva. Och då har vi ju det gemensamt iaf.
Att känna är inte livshotande. Vi dör ju inte. Även om det gör så ont att man tror det.
(Om det inte är en fysisk skada dock. Då kanske man smäller av och kolar vippen på stört.) Jag menar ju förstås den abstrakta formen av känslor.
När vi har kastat bort och haft sönder så mycket av det liv vi hade runt omkring oss att det inte alls finns mycket kvar av det, då kan det nog bli jobbigt. Är det då vi trycker ner våra rädslor och fortsätter leva i förnekelse för att ingenting kommer ju egentligen bli bättre av att vi tar upp det där som vi vet är fel och analyserar det och känner på det?
"Det finns ändå ingen kvar nu så jag kan lika gärna..."
För tillslut finns det ju ingen kvar. Om man inte vårdar sina relationer vissnar dom och dör. Vad är det man inte förstår med det? Varför tar känslorna och desperationen över och gör oss blinda för det som står rakt under nästan på oss? Måste en kärlek dö så att en annan kan leva?
Och varför är det alltid kärleken till oss själva som dör först?
Vi gör val även om vi vet att det får konsekvenser vi inte vill veta av. Men välja måste vi. Allting hade varit alldeles för enkelt om vi kunde äta kakan och ha den kvar. Ibland får man stå i skamvrån med dumstruten på och ibland kan man skrika sitt val från ett hustak.
Skamvrån verkar ha fått väntlista, kösystem och en egen web-sida där man kan beställa dumstrutar i sin favoritfärg. Kärleken har inte längre samma härliga, trevliga effekt på folk. Man blir dum i huvudet och handlar i desperation.
Det sunda förnuftet lades in på psyket efter en traumatisk skilsmässa med känslorna så nu vet inte folk vad dom gör längre.
Kastar bort vänner som om dom vore skräp, ser inte sitt eget värde och tappar bort sig själva i förnekelsen och tomheten. För tomt som fan lär det bli tillslut. Om inte minst den dagen man vaknar upp ur sin jag-valde-fel-psykos och inser att man då VERKLIGEN är alldeles ensam.
Eller när man slutar vara den man är bara för att man inte kan eller orkar hitta tillbaka till sig själv för att man inte längre vet vem man är. När det har gått så långt att man ser sig själv som ett skal. Som bara sitter där och tar emot allt. När man inte längre slåss för det man tror på. När det man förut brann så mycket för inte har en låga kvar för att man har blivit dränkt av manipulation och sina egna mer starka känslomässiga behov. När man inte orkar ta sig upp efter fallet. När man bara fortsätter falla och det inte spelar någon roll längre.
När man har gett upp.
"That's when you fall"
Diagnos MF
Missförstånd. Det är väl något vi omedvetet skapar själva. Alkohol däremot, det är djävulens påfund. På fyllan blir det lätt missförstånd och är man missförstådd vill man gärna bli full. Eller.. Nej. Då vill man kanske helst slå på något. Om man är argt-missförstådd.
Tänk att såå lite kan göra att vi missförstår varandra såå mycket. Jag tänker på ett sätt och du på ett annat, PANG! missförstånd. Jag förklarar på ett sätt och du på ett annat, PANG! missförstånd igen.
Sen går det inte att lösa det heller för då har man redan blivit arg eller besviken på varandra och så trasslar man till det ännu mer genom att säga saker som man egentligen inte menar och så tror den andre att man menar det för att den inte förstår att man bara säger det för att man är arg och så blev det ännu ett missförstånd.
Man kan förklara sönder en lösning också, tills det också leder till ytterligare ett missförstånd. "Så här var det.." "Neeej, så HÄR var det!" Men det är ju aldrig samma sak för någon annan som det är för en själv. JAG vet ju vad JAG menar. Det är där vi måste gå ännu djupare och längre in i tankarna och känslorna för att få reda på varför man menar något som man sagt och HUR man menar det. Varför man resonerar som man gör. Ett jävla projekt.
Kan inte alla bara förstå vad man menar och hur man tänker när man säger något?
Förstå. Det är fint ord. "Jag förstår dig." Det är en av dom finaste meningarna tycker jag. Förstå och förlåta. Man måste nog förstå innnan man förlåter.
Missförstå, missförstånd. Det låter ju nästan som en sjukdom. Att missförstå borde vara en diagnos. Så man vet innan, lite som en försäkring, så slipper man bli arg och besviken.
"Den här männsikan har diagnos 'missförstånd' även kallad MF, så hon har extremt lätt att missförstå saker man säger." Vore inte det fel kanske man kan undra? Då dömer man ju personen i fråga det första man gör och så vill INGEN vara kompis med den.
Jo, men så är det väl med allt tänker jag. Får man höra att en unge i skolan har ADHD eller DAMP eller någon annan bokstavskombination så vill man ju inte leka med den utväcklingsstörda galningen som kastar stolar och trampar sönder sandslott. Alla är vi människor och alla har vi möjligheten att kunna välja. Då väljer jag att INTE leka med "Diagnos missförstånd".
Men det gör jag ju ändå. Det är inget jag kan undvika direkt. Ingen av oss. Och visst blir man jävligt less på det. På alla missförstånd menar jag.
Man kanske kan försöka bli sån där diplomat. "Jag säger ingenting för jag tycker varken hit elller dit, upp eller ner. Rätt eller fel ingår inte i min arbetande del av hjärnan. Jag säger ingenting." Nej, riktig så fungerar det nog inte. Skittråkigt skulle det bli också.
- Säg vad du tycker då.
- Jag tycker ingenting..
- Ja men vafan säg nu vad du tycker.
- Jag tycker ingenting.
- MEN FÖR HELVETE MÄNNISKA TYCK NÅT DÅ FÖR FA AN!!!
Folk skulle nog bli mer irriterade och arga över det än om man hade diagnos missförstånd.
Hur undviker man missförstånd då? Innan man säger något, ska man tänka tvåtusen gånger på det då så att det inte blir fel? Man har ju ändå en förmåga att sammansätta ord man lärt sig till meningar. Man har sina egna åsikter och man borde få säga precis det man menar utan att linda in det i bomull med röda rosetter runtom utan att det ska uppstå missförstånd.
Är det personen som tar emot meningen man komponerat som har MF då den aldrig fattar vad det är man menar med det man säger? Eller hör den bara jävligt dåligt? Kan det vara så att den här personens egna åsikter och tankesätt är så annorlunda att det blir fel helt enkelt? Eller är det JAG som tycker fel, säger fel?
Men andra människor förstår ju..
Varför blir det bara så jävla fel hela tiden? Och när blir det rätt?
Jag ska nog fundera över det där med att bli diplomat iallafall..
Tänk att såå lite kan göra att vi missförstår varandra såå mycket. Jag tänker på ett sätt och du på ett annat, PANG! missförstånd. Jag förklarar på ett sätt och du på ett annat, PANG! missförstånd igen.
Sen går det inte att lösa det heller för då har man redan blivit arg eller besviken på varandra och så trasslar man till det ännu mer genom att säga saker som man egentligen inte menar och så tror den andre att man menar det för att den inte förstår att man bara säger det för att man är arg och så blev det ännu ett missförstånd.
Man kan förklara sönder en lösning också, tills det också leder till ytterligare ett missförstånd. "Så här var det.." "Neeej, så HÄR var det!" Men det är ju aldrig samma sak för någon annan som det är för en själv. JAG vet ju vad JAG menar. Det är där vi måste gå ännu djupare och längre in i tankarna och känslorna för att få reda på varför man menar något som man sagt och HUR man menar det. Varför man resonerar som man gör. Ett jävla projekt.
Kan inte alla bara förstå vad man menar och hur man tänker när man säger något?
Förstå. Det är fint ord. "Jag förstår dig." Det är en av dom finaste meningarna tycker jag. Förstå och förlåta. Man måste nog förstå innnan man förlåter.
Missförstå, missförstånd. Det låter ju nästan som en sjukdom. Att missförstå borde vara en diagnos. Så man vet innan, lite som en försäkring, så slipper man bli arg och besviken.
"Den här männsikan har diagnos 'missförstånd' även kallad MF, så hon har extremt lätt att missförstå saker man säger." Vore inte det fel kanske man kan undra? Då dömer man ju personen i fråga det första man gör och så vill INGEN vara kompis med den.
Jo, men så är det väl med allt tänker jag. Får man höra att en unge i skolan har ADHD eller DAMP eller någon annan bokstavskombination så vill man ju inte leka med den utväcklingsstörda galningen som kastar stolar och trampar sönder sandslott. Alla är vi människor och alla har vi möjligheten att kunna välja. Då väljer jag att INTE leka med "Diagnos missförstånd".
Men det gör jag ju ändå. Det är inget jag kan undvika direkt. Ingen av oss. Och visst blir man jävligt less på det. På alla missförstånd menar jag.
Man kanske kan försöka bli sån där diplomat. "Jag säger ingenting för jag tycker varken hit elller dit, upp eller ner. Rätt eller fel ingår inte i min arbetande del av hjärnan. Jag säger ingenting." Nej, riktig så fungerar det nog inte. Skittråkigt skulle det bli också.
- Säg vad du tycker då.
- Jag tycker ingenting..
- Ja men vafan säg nu vad du tycker.
- Jag tycker ingenting.
- MEN FÖR HELVETE MÄNNISKA TYCK NÅT DÅ FÖR FA AN!!!
Folk skulle nog bli mer irriterade och arga över det än om man hade diagnos missförstånd.
Hur undviker man missförstånd då? Innan man säger något, ska man tänka tvåtusen gånger på det då så att det inte blir fel? Man har ju ändå en förmåga att sammansätta ord man lärt sig till meningar. Man har sina egna åsikter och man borde få säga precis det man menar utan att linda in det i bomull med röda rosetter runtom utan att det ska uppstå missförstånd.
Är det personen som tar emot meningen man komponerat som har MF då den aldrig fattar vad det är man menar med det man säger? Eller hör den bara jävligt dåligt? Kan det vara så att den här personens egna åsikter och tankesätt är så annorlunda att det blir fel helt enkelt? Eller är det JAG som tycker fel, säger fel?
Men andra människor förstår ju..
Varför blir det bara så jävla fel hela tiden? Och när blir det rätt?
Jag ska nog fundera över det där med att bli diplomat iallafall..
Det har hänt så mycket!
Oj oj oj, det har hänt mycket!
Lillen har tagit studenten.
Vi har ätit massor med korv (för att det bara är så att det är korv vi gillar!)
Lillens Special
Vi har byggt Örebros största gösnubbe; Dj Cranky.
Emil byggde fast mig i snön och jag kom inte loss för att han är så himla stark!
Min bästa Josse i hela världen har åkt nu för att vara borta i ett halvår 
Ingen kommer att kunna ta din plats i mitt liv när vi är så där sjuka i huvudet eller när vi äter glass och dricker festis (bara för att vi hatar festis) vid slottet på våren för att längta in sommaren!
Vi har feber båda två och jag är genom förkyld. Ingen ursäkt jag vet men...vafan.
Jag har fått en tamagotchi som heter Ulric. Han dog idag med bajs i hela ansiktet. Jag reset:ade honom och ger nu det hela ett nytt försök med Ulric2 som för tillfället vill ha hur mycket kärlek som helst men jag tvingar honom att sova istället.
Vi har bakat pepparkakor, ja, en del blev brända och nej, det var inte mitt fel. Som vanligt varje år måste jag göra någonting som har med könsorgan att göra på pepparkaksgubbarna eller med pepparkaksdegen.
Jag försökte snorta mjöl som jag så länge velat prova men aldrig tagit mig modet till att göra och nej, man blir inte hög på det. Man får bara liiite liite ont i näsan, där ja, som jag pekar på där precis där ja.
Det vi konstaterade igår och idag är att jag har fått kåtslag ca tre ggr, Lillen luktar för jävla mycket skit, Josse är borta och Emil har så dålig framförhållning att han inte ens kan planera in sina toalettbesök då han nästan kissat ner sin bil.
Och jag saknar dig när jag vet att vi inte kommer att ses på flera timmar även om jag inte borde sakna så kan jag inte låta bli..
Min lilla skrutteprutt!
Åh! Jag träffade min bästa lilla underbaraste vovve i hela världen för ett par dagar sedan! Jag har saknat honom så!
Min älskade lilla Texas 
Först gick jag och hämtade honom och när hans matte öppnade dörren blev Texas fullständigt tokig! Han hade garanterat saknat mig med! På promenaden hem till mig träffade vi Lillen. Texas drog sönder sig i kopplet med med lite träning och massa beröm så skärpte han till sig på 2 röda!
Väl hemma hos mig blev han jättekär i Lillen, han ville sitta hos honom och pussa honom hela tiden. Mamma kom hem och då böt Texas favorit en stund och följde efter mamma var hon än gick.
"Men varför är du så ful för? Din lilla fula vovve. Hehehe. Nej! Du är så ful! Vad vill du?! Åh, han är så gullig!" pratade mamma på med Texas med sin fjantigaste röst någonsin.
Jag skämde bort honom med massa korv, ost och skinka! Och vi busade som sjutton i soffan tills mamma blev orolig då Texas började "gräva" i filten.
Vi gick hem till Emil för att sedan åka ut i skogen som jag lovat Texas att vi skulle göra.
Full koll i bilen som vanligt!
Jag släppte honom lös när vi kom in en bit i skogen och på en sekund var han utom synhåll. Han är så sjukt snabb. Han kom direkt på inkallning och han såg så lycklig ut! Min lilla pärla! Jag blir så stolt över honom när han är så där duktig!
Han var lite snål med pussar i skogen. Det var så mycket annat intressant att hålla koll på
Jag saknar honom redan! Längtar som sjutton tills jag ska träffa honom igen!
Det var så himla mysigt och kul!
Ett nytt tidsfördriv
Jag och "Den andra Emil" har kommit på ett nytt tidsfördriv. Men det är bara riktigt mysigt när det är snö ute. Vi åker ut (i den bästa bilen någonsin) i skogen, någonstans jävligt ödsligt och läskigt (fast endå mysigt), sen går vi rakt in i mörkret och testar hur långt vi vågar gå. Jag vet att det låter dödstrist men det är kul!
Det var så sjukt fint där ute i skogen. Man såg alla stjärnor och även om det var kallt o mörkt så var det så fint! Men läskigt! Vi bestämde också att vi ska bygga en liten hydda där med glastak så att man kan ligga o titta på stjärnorna med våran stjärnkikare.
Så snart det blir snö så ska vi åka igen! Jag tror nästan att det ska få bli bara vårat ställe det där.. Jo, det får det bli. En flagga ska sättas upp där det står: Emil & Josefines ställe.
Den här bilen är så tung. Jag har aldrig åkt i en skönare bil! (Har aldrig kört en skönade heller)
Så jävla vidrig gran! Tänk er att det står något äckel där bakom och snart hoppar fram som ett jävla mongo och börjar äckla sig!
Ja, det låter töntigt men skulle DU vilja gå in i detta mörker på denna skogsväg?! Det är ju det som är sporten liksom, man vet inte vad som finns där..
Incubus - I miss you
En utmärkt bilförare
Jo, jag har varit lite busig. Jag har nämligen kört bil. En lite mer speciell kompis till mig och jag åkte ut till en parkering. Han har en väldigt skön bil må jag säga. Jag är fasen kär i den! Iaf, jag var så exalterad att jag nästan trillade av stolen! Det gick hur bra som helst och jag är TUNG på att hålla koll på bilen. Jag vet exakt var på vägen den ligger.
Okej, jag var busig igår också. Då åkte vi på en landsväg = rövgången och jag gasade på så "den riktiga föraren" blev nästan rädd haha!
Men aja, ikväll när vi hade kört runt lite åkte vi till en längre raksträcka så att jag fick växla upp till 4:an och jag var så stolt! Det gick så bra och jag ÄLSKAR att köra bil!! Sedan skadar det ju inte att man hade ett bra och hur trevligt sällskap som helst som kan så mycket och som visar hur man ska göra och som är så söt att man smälter lite grann inombords
Jag har beslutat mig för att ta körkort och aldrig sluta köra! Men bara om du vill följa med..
Min framtida bil. (Jag har ingen aning om vad det är för nån bil men en sån vill jag ha)
Här är vi två olagliga (tänker inte ta en bild där man ser våra ansikten! Då kommer säker någon gola ner oss):
Asså, ska jag slå honom eller ska jag klappa på hans mjuka hår?? Den som vet svaret vinner bilen på bilden ovan!
